Givetvis blir det en fortsatt strid ström av Caférelaterade nyheter och läsarinformation här på sajten, men i andra former. Vi återkommer om detta. Yours truly kan man som vanligt följa på twitter.com/markus kylen även framöver. Och ni får gärna höra av er med frågor, artikelförslag och annan feedback när som helst till markus.kylen@cafe.se.

Jag rekommenderar varmt att ni fortsätter lusläsa Jonas Cramby, Anders Forssberg och våra andra sprakande bloggprofiler. Tre externa stjärnor som Töm magasinet också gillar: Prankmonkey, Parisa Amiri och Anna Björklund.

Tusen tack till alla som har läst och kommenterat!

Dags att beta av några av de frågor som Töm magasinet fått in via kommentarer och mail. Ni kan alltid skicka fler till markus.kylen@cafe.se.

1) Signaturen Bos undrar när nästa nummer kommer.

Svar: Nu på tisdag den 28 september. Se det oanständigt långa blogginlägget nedan.

2) I ursprungspostningen nämnde jag att en redaktionsmedlem en gång somnade på potatissäck. Läsaren Imme kräver att få veta vem det var.

Svar: Jag tänkte länge avslöja namnet, men fick kalla fötter i sista stund. Han har estetiska arbetsuppgifter, låt oss lämna det där. Han var ung och behövde vilan.

3) ”Jag fick inte dvd:n som bifogades med sommarnumret, trots att jag är prenumerant och beställde den – vad göra?”, mailar Kevin i Göteborg.

Svar: Ring vår personliga prenumerationsservice på 042-444 30 53 (mellan 08.00 och 16.00 på vardagar), så löser de det. Generella prenumerationsärenden går alltid att sköta på www.allermedia.se.

4) Signaturen Wilhelm Röntgen tycker att Café var bättre förr, när tidningen inte enbart bestod av ”butiksöppningar, mingel och klädesplagg för 100 000”.

Svar: Öppna ögonen – och tidningen. Café lever på spännande dokument, djuplodande personporträtt och högst greppbart mode.

5) Jocke undrar om det går att köpa gamla nummer av Café.

Svar: Japp! Sex månader tillbaka i tiden. Maila till brev@cafe.se för mer info om pris och hur du beställer.

6) Prisfråga från Anders F: ”Vad kostar en helårsprenumeration för mig som bor i Norge (Kristiansand)?”

Svar: 989 kr inklusive porto. Peanuts! Valfri oljeindustriell jämförelse in här.

Jag erkänner: Vi är inte nöjda med varje nummer av Café. Alltid finns det några skönhetsfel som sticker i ögonen. Kan vara en narkoleptisk rubrik (alla klocktester där ordet ”tid” ingår), en misslyckad fotografering – eller, säg, en skådespelare som verkade spännande i förväg, men som vid intervjutillfället vägrade prata om något annat än smörgåskrasse.

Men ibland klaffar det mesta. Ibland lyckas vi faktiskt samla alla de beståndsdelar som gör ett magasin till en unik läsupplevelse: humor, knivskarpa krönikor, roliga nyheter, spektakulära bilder och avslöjande, stilistiskt utsökta intervjuer med angelägna männniskor.

Nästa nummer, ute nu på tisdag, är ett sånt tillfälle. Det finns något minnesvärt på i stort sett varje sida, vill jag påstå: från Jonas Crambys grandiosa texmexguide och Jan Gradvalls hyllning av tv-serien Sherlock till Jens Kärrmans gripande intervju med Frank Andersson och den medföljande, faktaspäckade jeansbilagan (sammanställd av Cafés outtröttliga modeavdelning Daniel Lindström, Emine Sander och Julia Stridh).

Jag lägger dock ett extra varmt ord för Fredrik Strages möte med omslagsmannen Håkan Hellström, inför nya albumet Två steg från paradise och hans tioårsjubileum som soloartist. Hellström berättar oerhört underhållande om sin karriärs olika highs and lows: om konflikten med sitt förra skivbolag, om hur han lurar sonen Sigge att sluta lyssna på Manboy och om de vilda partyåren med Broder Daniel. Bland annat ett inställt gig med drastiska konsekvenser:

– Om vi ställde in konserten utan ett giltigt läkarintyg skulle vi tvingas betala en massa böter. ”Kan inte du fixa ett läkarintyg?” frågade vår bokare. Jag visste inte att han redan hade pratat med de andra medlemmarna som sagt att han skulle fråga mig eftersom jag var lättast att övertala. ”Säg att du har ont i magen”, föreslog han. ”Tja, det kan jag väl göra”, sa jag och gick till sjukhuset.

– Först väntade jag i tre timmar på akuten. Sedan fick jag träffa en äldre läkare som frågade hur jag mådde. ”Aj aj, jag har ont i magen”, sa jag. ”Vi ska spela med vårt band men jag tror inte att det går.” ”Vad spelar du?” frågade han. ”Jag spelar bas”, sa jag. ”Jaha”, sa han. ”Då får du ställa dig på alla fyra här på britsen och dra ner byxorna.” När jag hade gjort det drog han på sig en plasthandske, mjukade upp fingrarna med glidmedel och körde upp sin hand i min stjärt. ”Hur känns det här?” frågade han. ”Ömmar det?” ”Aj, aj, aj”, stönade jag.

– I rapporten skrev läkaren: ”Rektum ömmar uppåt höger. Skickar patient Hellström till Östra för blindtarmsoperation.” Lyckligtvis upptäckte de inget fel där så jag slapp bli opererad.

Besökte bland annat en kampanjfotografering för klädmärket Marc O’Polo på West 36 Street. Då togs den här mycket lyckade behind the scenes-bilden på mig, där den lilla fasaddekorationen i bakgrunden tycks vara en del av mitt huvud. Man ska alltid ta minst ett sånt foto under resor och sedan maila ut till släkt och vänner med skämtsamma utrop som: ”Kolla betongkepsen!”

Teamet i arbete. Bilderna togs av världsfotografen Enrique Badulescu, som underhöll med anekdoter om Keith Richards och Naomi Campbell. Se intervju i ett kommande nummer. Och ja, plåtningen genomfördes i ett så kallat loft. Alla bor så i New York, även uteliggare.

Brunch på Cafe Cluny. Ska du bakisfrossa i fyra timmar någonstans i West Village – gör det här.

Jag älskade den här mannen. Han hade vit hatt, vita kläder, vita skor, en vit lös hund och gormade på italienska i en vit mobiltelefon som om han inte brydde sig. Då har man lyckats.

Corinne och James har äntligen slagit till. Hon är fysioterapeut, han brandman. Oddsen på att James älskar baseball och Bud Light får bedömas som mycket låga.

Utanför mitt hotell Soho Grand fotograferade jag ett av de många välkända gula fordon som mot betalning kör runt människor till olika adresser i stan. Man får välja destination själv.

Väl hemma på redaktionen och vårt måndagsmöte överraskade jag med lite polisfrukost, direkt från Dunkin Donuts på flygplatsen. Vild diskussion uppstod om huruvida de eller Krispy Kreme är den bästa kedjan i genren. Sedan fick alla kollektiv hjärtattack.

Vad är du nyfiken på angående tidningen och redaktionen? Funkar din prenumeration som den ska? Vad vill du läsa mer om i Café och på Cafe.se? Hur lång tid tog det att skära ut frigolitloggan nedan? Vilken medarbetare har somnat på en potatissäck i ett av Stockholms krogkök? Eller vill du bara berätta om ditt roligaste Caféminne?

Gå loss i kommentarerna här nedan, så ska jag göra mitt bästa för att besvara så många frågor som möjligt under nästa vecka. Det går även bra att maila på markus.kylen@cafe.se eller kontakta mig via twitter.com/markuskylen. Vi hörs!

I helgens utmärkta säsongsfinal (där seriens starkaste storyline på mycket länge, Vinces drogmissbruk, kulminerade) syntes dock en plötslig ljusning. Drama började lätta på ett av sina gubbigaste stilgrepp: den instoppade t-shirten. Omväxlingen varade inte länge, men ingjöt ändå klädmässigt hopp inför finalsäsongen nästa år.

Drama i upprörd diskussion på E:s agentkontor. Allt ser ut som vanligt: t-shirt med någon sorts självlysande pyramidtryck, tryggt förvarad innanför ett glänsande läderbälte.

Chocken! På väg till det dramatiska interventionmötet hemma hos Vince har Drama – efter sju långa säsonger – äntligen dragit upp tröjan ur brallorna.

Underbart är kort: efteråt, utanför huset, har allt noggrant stoppats in igen. Synd, men nu vet vi åtminstone att du har en lös t-shirt i dig. Fortsätt kämpa, Drama.

Som ni förhoppningsvis sett innehåller senaste numret av Café en stor intervju med American Gangster-legenden Frank Lucas (som i somras gav ut en ny självbiografi). Den gjordes av frilansjournalisten Majsan Boström. Hon mailade en bedårande bild på sig själv och den gamle boven nyss: ”Frank fyllde 80 i torsdags och tackar för det svenska reportaget.” Till vänster sitter förre polisen/åklagaren Richie Roberts, nu Lucas advokat (i filmen spelad av Russel Crowe). Behändig snabbdokumentär om Lucas nedan – notera den magnifika pimppälsen.

Senkommen detaljrekommendation ur det aktuella numret av Café: Kristofer Ahlströms sprakande reportage om Metallsvenskan, den årliga fotbollsturneringen som avgörs i Örebro mellan lag bestående av diverse hårdrocksprofiler. Alla från Ralf Gyllenhammar och Dennis Lyxzén till band som Merciless och Bullet ställde upp senast (komplett med skinnjackor och spritdoftande sportdrycksflaskor).

De sistnämnda använder en unik taktik, kallad Köttbullen – lägger bollen i knät på en en spelare och bär honom in i mål. Eller som Kristofer (vars lag Metaltown FC gick till semifinal) uttrycker saken: ”Att se hårdrockare spela fotboll är ungefär som att se elefanter knulla. De bökar och stretar utan värdighet eller grace, men med en sån stor intensitet och passion att det på något sätt blir vackert ändå.” (Bilderna togs av Björn Terring.)

Mötet liknade alltmer den där inställda Michael Jackson-hyllningskonserten som hans bängbrorsa Jermaine försökte anordna i Wien men som typ bara Ewert Ljusberg sa ja till.

Men efterhand samlades ändå en aktningsvärd kärntrupp. Personal Shopper-profilen Julia Stridh, The Viktor Reports Viktor Barth-Kron, Johan Hurtig från bloggen Johan Hurtig, webbstrategen Daniel Kjellsson och så undertecknad. Överläggningarna var oerhört produktiva: Inget av det som diskuterades går att publicera och bloggarna kommer enbart att försämras.

”Du är söt.” ”Nej, DU är söt.” Viktor Barth-Kron och Daniel Kjellsson smyg-sms:ar till varandra.