KRISTOFER SÄGER ADJÖ OCH TACK FÖR FISKEN
Igår läste jag i nya numret av New Scientist om en kille som skulle bryta ljudvallen (det vill säga uppnå en hastighet av typ 1224 tusen kilometer i timman; Mach 1) – bara genom fritt fall.
Han skulle åka upp 35 mil i luften med en ballong och sen hoppa därifrån. Efter ungefär 35 sekunder ska han ha uppnått Mach 1 och brutit ljudvallen.
Den känslan, när han faller mot jorden med en acceleration av 35 kilometer i timman per sekund och en hastighet som ökar med roten ur fallsträckan, måste vara ungefär proportionellt med hur min motivation sjunkit för att vilja blogga.
Vilket såklart har märkts.
Så nu slutar jag. Det är såklart ingen nyhet i sig, min bloggtillvaro har varit tynande sedan årsskiftet och Markus kommer fortsätta här och soloblogga upp Töm magasinets varumärke i stratosfären.
Jag kommer istället ta en paus: lite ”sofftid”, lite ”egentid”, tid för ett ”inre sökande”. Det enda sorgliga med detta är att jag inte kommer kunna blogga mina åsikter om premiäravsnittet av Glamorama, men ni som vill veta får väl maila mig dagen efter eller så. Det finns alltid en dagen efter, som Rick Astley sjöng på 80-talet.
Så får det bli. Det blir bra.
(Här hade jag tänkt citera vad ungarna i Sound of music sjunger när de går uppför trappan; ”Auf wiedersehen, goodbye” nånting men jag kommer inte ihåg.)
/Kristofer
loading...
Translate: 
INTERVJUER PÅ FYLLEN
Häromdagen hade jag en journaliststudent uppe på kontoret för att intervjua mig om hur man blir journalist, vilka råd jag hade, hela den jazzen. Jag är hjälpsam, jag svarar på frågor.
Däremot glömde jag en av de viktigaste reglerna, den som jag valt att kalla Lex Elin Kling – det vill säga, ”Ge inte intervjuer på fyllen, man säger saker man inte riktigt pallar stå för dagen efter”. Och så glömde jag såklart att leva som jag lär, vilket resulterade i detta.
Jag minns ärligt talat inte så mycket av själva intervjun (bilden säger väl det mesta, tagen som den är på en Grammisefterfest runt klockan 0130) och nu i efterhand förstår jag inte ens min formulering på sista svaret.
Så, om JMK vill hyra in mig för att leda kursen Intervjuer på fyllen så står jag till förfogande.
/Kristofer
Translate:
KRISTOFERS NYA KONTOR
Hej internet! Det är många av er som undrar hur jag har det i min frilanstillvaro. Därför tänkte jag med hjälp av oskarpa mobilbilder låta er göra ett hembesök på mitt nya kontor.
Här är min arbetsplats. Alla ba, ”Kristofer, inte visste jag att du hade ringt maktens korridorer i Moskva 1983 för att få inredningstips!” men det är inte arbetsplatsens fel att det ser ut som något från maktens korridorer i Moska 1983 utan bara min fullständigt usla kamerateknik. I verkligheten är det rätt mysigt här även om jag inte hunnit få upp något på väggarna eller någon inredning alls. Allt jag har är Kirsten Dunst som tittar ner på mig med ett förföriskt leende. Den skändliga fresterskan!
Här är andra änden på mitt kontor. Det är fåtöljen där jag sitter när jag behöver tänka. Jag har även en situpsmatta i bakgrunden så att jag kan göra crunches medan jag tänker. I fåtöljen ligger Edward Albees samlade verk, volym 2, och skräpar. Tänk att den skulle ligga där och skräpa just som jag tog bilden. Sammanträffande!
/Kristofer
Translate:
I VÄNTAN PÅ BUD
Så här är min utsikt just nu. Det har den varit hela dagen. Jag sitter fast vid min ”arbetsplats” (läs: köksbord) och har husarrest eller vad fan man ska kalla det när UPS lovar att komma hem med viktigt bud till mig ”någon gång mellan 09-19″.
The fuck? Det är fan hantverkarnivå på den; ”vi kommer någon gång under de här tio timmarna, så gå ingenstans”; och är man inte hemma precis den sekunden som budkillen behagar dyka upp inom det tiotimmarsspannet så gör de inga återbesök, då får man vänta till nästa dag.
Så här sitter jag då. Vid min ”arbetsplats”.
/Kristofer
Translate:
TILL ALLA ER SOM GNÄLLER ÖVER ATT NI INTE FÅR GÅ PÅ ELLEGALAN I ÅR
Begrunda denna bild och känslorna som personerna på bilden kan tänkas uppleva.
/Kristofer
Translate:
KONSTIGA LAGAR
Så det var en kille som sabbade ett par tunnelbanevagnar och någon annan som filmade det och kallade det konst och så kom han undan två ronder i rättssystemet.
Man tycker ju att debatten vore stängd där.
Men nej. Aftonbladets Ulrika Stahre tycker att SL förgriper sig på yttrandefriheten när de nu överväger att överklaga domen. ”Om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen?” frågar hon sig, för att i nästa mening förkunna att ja, de estetiska ändamålen helgar medlen.
Jag vet inte var jag ska börja.
Men så här: ”om ett konstverk blir bra” – rätta mig om jag har fel men det finns ingen objektivt bra konst, jag tror rentav jag tillgriper Godwins lag här – den som säger att ju längre en diskussion på nätet pågår desto större blir sannolikheten att någon av debattörerna kommer dragandes med en Hitlerjämförelse – och säger att Hitler ägnade rätt mycket tid åt att avgöra åt folket vad som bra och dålig konst.
Så kontentan är att konstupplevelser är subjektiva. Visst. Men, lagen är inget abstrakt eller flyktigt. Lagen är väldigt konkret, det är därför det finns en lunta på 4 129 sidor och 2 728 gram (se bild ovan) som definierar exakt vad man får och inte får göra i Sverige.
Konstnärssignaturen NUG friades i rätten på grund av kryphålet att det inte räknas som medhjälp om man bara filmar ett brott. Svenska Konstfackselever, oavsett hur ”bra” deras konst är, ska alltså inte stå över lagen – lika lite som Polanski eller Spector gjorde det – men lärdomen man kan dra här är att de kan däremot komma undan med en jävla massa om de bara pluggar brottsbalken först.
Det skulle inte förvåna mig om all estetisk utbildning i fortsättningen kommer med en JÖK-kurs i paketet.
/Kristofer
Translate:
STIEG LARSSON ELLER INTE, VEM BRYR SIG?
Okej, snabbt om den senaste vändan i Stieg Larsson-land. Anders Hellberg på DN ägnar idag 5 326 tecken åt vad som kan vara den vagaste ursäkt till artikel som någonsin mött trycksvärta.
I korthet går det ut på att Hellberg minsann jobbade ihop med Stieg Larsson på TT för TRETTIO år sen och då var Larsson bara en futtig grafiker och ingen vidare stilist – han skrev ”struttigt”, enligt Hellberg.
Slutsats: han kan alltså inte vara den som skrivit Milleniumböckerna. (Infoga ett halvdussin utropstecken för dramatisk effekt.)
Istället, gissar Sherlock Hellberg och griper vilt i luften, måste det vara Larssons sambo, Eva Gabrielsson, som skrivit böckerna.
Motivering till denna slutsats: ”Det är ju ingen ovanlig arbetsfördelning bland kända författarpar.” Några övriga bevis har inte Hellberg.
Nå, låt mig då berätta tre saker:
1. Det var trettio år sedan Hellberg jobbade med Stieg Larsson. En person hinner slipa sin litterära framställningsförmåga rätt ordentligt under tre jävla decennier. Eller också är det Hellberg som stått helt still i trettio år och bara förutsätter att alla andra också gör det.
2. Varför måste det vara just Stieg Larssons sambo som tvättat texterna, om de nu var så dåliga? Har inte Norstedts tillräckligt många redaktörer som lyfter rätt behagliga löner för att jobba med just detta? Att putsa om omdisponera text? Jo, det har de givetvis. Det är så det funkar på förlag och redaktioner världen över. Inget krav på att Hellberg ska veta detta, dock.
3. Sist men inte minst: det är Millenniumböckerna vi pratar om. Det är inte Don DeLillo. Det är inte Flaubert eller Nabokov. Vi pratar om snabbplöjd, stilistisk dynga där en halv sida går åt till att beskriva hur en ”professionell hacker” loggar in på sitt e-postkonto. En miljon människor kan skriva som Stieg Larsson, för att parafrasera Björn Ranelid. Utom kanske Stieg Larsson, enligt Hellberg.
/Kristofer
Translate:
SLENTRIANVÄLGÖRARE, HEJDA ER FÖR FAN!
Man kan bry sig och göra något åt det, eller så kan man strunta i det.
Eller så finns det tredje alternativet: man kan klicka på en länk på Facebook att man bryr sig och sen bara kicka tillbaka och chilla med ett nytvagat samvete. Utan att faktiskt ha gjort ett jäkla dugg.
Nu ska jag demonstrera exakt hur dumt det tredje alternativet är.
På Facebook har det cirkulerat en uppmaning att gå med i gruppen ”2 kr per medlem till jordbävningsoffren på Haiti” (vilket oroväckande många av mina slentrianfilantropiska vänner som synes gjort).
Men när insamlingen väl uppnådde 500 000 kronor så visade sig det hela vara ett rätt cyniskt utspel av några som kallar sig den ”Nekrologiska föreningen” med syfte att använda pengarna till att ta hem jordbävningsoffer från Haiti till Sverige för att ligga med. Gruppbilden illustrerades av en man som stoppar upp ett finger i de mindre bekväma delarna på en obduktionsöppnad kvinna (gruppen är borttagen nu men tro mig, det var precis så här).
Om vi nu bortser från det totalt smaklösa och obehagligt cyniska i detta (inte helt lätt, förvisso) så skulle jag vilja säga att det här är ett utmärkt exempel på Newtons tredje lag: Varje handling har alltid en verkande och motverkande reaktion av lika stor kraft.
Eller, enklare: karma är en bitch.
Förhoppningsvis blev det här i alla fall en sporre för alla slackervälgörare att engagera sig på riktigt nästa gång istället.
/Kristofer
Translate:
INTE BARA HÖGT! LITE LÅGT OCKSÅ!
För att bli en framgångsrik frilansare har jag fått lära mig att man måste ha en tajt svängradie. Man måste kunna göra en 180 och gå från det fina till det fula och tillbaka igen. Anpassa sig.
Jag anpassar mig så att Darwin skulle dela ut en rykande high-five.
Jag skrev precis den här raden i en artikel om den brittiske konstsamlaren Ivor Braka: ”Han läste om konstnärer som Auerbach och Bacon på sextiotalet. Det var namn som då bara cirklade någonstans längst ut i omkretsen av allmänhetens medvetande.”
Sen skiftade jag över till mitt andra pågående dokument och skrev: ”The road är en roadmovie utan bilar eller Burt Reynolds, sjukt deppigt.”
Inte bara högt, lite lågt också.
/Kristofer
Translate:
GRAMMISRAPPORTEN 2010
Det roliga med kriser är att det får människor att festa ännu hårdare. Ryssarna har till exempel inte så jävla roligt men de kan i alla fall skryta med att ha högst alkoholkonsumtion per capita av alla länder.
Alltså ska vi prata om Grammis.
För i en tid när det räcker med 400 (fyrahundra) sålda skivor för att ta sig in på säljlistans sjundeplats (obs, autentiska siffror) så är det klart fan man tar till flaskan. Särskilt när det är gratis. Grammis har gått från att vara firmafesten med kokain till att bli ett kollektivt tröstsupande.
Så låt mig berätta lite om Grammis 2010.
Det var den bästa Grammisgalan på i alla fall sex år.
Och jag kan berätta att vinnaren Ralf Gyllenhammar var den fullaste människa jag någonsin sett, så fort gångarna på stället blev smalare än fyra meter studsade han från vägg till vägg, true fact.
Och jag kan berätta att Markus Krunegård la armen faderligt runt mina späda axlar och sa att det var en ära att bli intervjuad av mig (okej, han sa ”tolkad” men det tar jag ännu mer som beröm).
Och att jag gick runt hela natten och torterade alla med skämt à la ”Tur att jag och Rebecca Simonsson ringde varandra innan galan så vi inte gick dit i samma kläder”, eftersom hon hade på sig en vansinnig kreation med tärningsaxlar.
Och någon floppfull svenne på balkongen pekade på Sarah Dawn Finer och sa, ”Kolla, där är dom!”
Och killen från bandet Raised Fist som bad mig gissa vilket band han var med i och jag gissade i tur och ordning på alternativen ”Takida”-”Dead by April”-”Jag ger upp”.
Och var det någon som såg en 30-åring planka in på artistlogen och stjäla gratisöl från de svältande artisterna och stoppa dem i sin goodiebag så vill jag till svars citera den jamaicansk-amerikanske reggaeartisten Shaggy: ”It wasn’t me.”
/Kristofer
Translate:
