ELLE-galan från start till skrev

Som ni kanske märkt har Cafe.se legat nere som en kinesisk oppositionssajt idag, men nu tycks den vara uppe igen – och redo för Töm magasinets efterlängtade, retrospektiva bildutställning från den excellenta ELLE-galan på Grand Hôtel i fredags…

Före stormen bjöd undertecknad på grogg hemma, komplett med rörande manlig klädpanik. Cafés succébloggare Daytradern hade akuta problem på flugfronten, men fick hjälp av Salem Al Fakirs flinka fingrar. Foto: Stefan Segolson. (Kackig maskering: Töm magasinet.)

Resten av kvällen hade Töm magasinet tyvärr bara sin suddiga mobilkamera att tillgå. Men festgeneralen Stina Samolov och Elles skönhetsredaktör Carin Hellman var sina vanliga, snygga jag även framför den.

Prydligt powerpar: Cafés Viktor Barth-Kron och Rodeos Camilla Åstrand.

Efterfest i en av Grands Wembley Stadium-stora sviter. Ej i bild: de fryntliga ”Sänk volymen!”-ropen från rummet bredvid.

”Och priset för Årets skrev går till…” När Café-AD:n Joel Perssons döttrar blir tonåringar nästa decennium, och får barska order från pappa om att festa måttligt, kan de googla fram den här bilden och använda mot honom. Hälsa farsgubben från Töm magasinet!

/Markus Kylén

Den stora champagnekuppen

Låt mig berätta för er att det är en laddad stämning i förlagshuset just nu. ELLE-galan väntar om två dagar. Redaktionen, som sitter en trappa ner från oss, vibrerar av aktivitet: från febrila klädlån till förtäckta dödshot inmailade av folk som försöker tjata in sina sysslingar, mostrar och leguaner på festen.  

Men de dråpligaste anekdoterna generas förstås på själva galan. Som den gången för ett par år sedan, när en bekant – vi kan kalla honom Decibel – skulle lämna festen framåt småtimmarna och såg något mycket frestande: ett gäng jättelika champagneflaskor. Inga vakter i närheten. Ingen annan personal. Varför inte bara sno dem?

Decibel, som var duktigt mjödrusig, förhandlade intensivt med sin inre moraliska kompass – men bestämde sig till slut för att trots allt dra därifrån tomhänt. Man tar inte andras saker, punkt slut. Ut på gatan och in i en taxi till fylleslumrets varma famn.

Halvvägs hem vaknade dock djävulen i Decibel till liv. När skulle han någonsin få chans att fylla sitt barskåp med så här mycket fri skumpa igen? Aldrig. Sagt och gjort: med sin myndigaste The Getaway-röst beordrade Decibel chauffören att vända bilen och köra tillbaka till festen. Snabbt vinglade han in i vimlet igen, förbi alla skynken och anemiska stylister. Champagneflaskorna stod kvar, lika enorma och obevakade som tidigare.

Decibel fyllde famnen med så många buteljer han kunde bära – den största var typ en sexlitersvariant – och smög ut via en sidodörr. In i taxin igen och hem till porten. Decibel kånkade upp flaskorna och däckade i sängen, förnöjt medveten om han utfört det perfekta brottet.

Men när Decibel vaknade dagen därpå och skulle inspektera bytet kändes något inte rätt. Det fanns inget bubbel i flaskorna. Det var bara tomma reklamatrapper. Decibel hade inte märkt det där inne i lyckoruset. Självhatet vällde över honom. Allt han fick för den timslånga omvägen och tusenlappen i taxinota var en lönlös påfyllning i glasinsamlingen. Han har, oss veterligen, aldrig försökt själa något since then.  

/Markus Kylén